Författare: Gunnela Björk (2021) Recensent: Fox Foxhage
Namnet Nils Adamsson är, precis som historikern Gunnela Björk anmärker, emblematiskt. Knappast någon som växt upp i Sverige och som är äldre än 45 år gammal kan ha undgått den signaturen på de som fanns utplacerade lite här och där på offentliga toaletter i Sverige ända fram till millenniumskiftet. Den som är lite äldre än 45 kanske även minns de så kallade sjukvårdsaffärer som fanns över hela landet under en tid. Men vem – eller snarare vilka – låg bakom detta varumärke och hur såg deras livsgärning ut?
I Gunnela Björks biografi framträder ett äkta par – även om deras förhållande började som ett så kallat ”Stockholmsäktenskap” – som på en och samma gång var entreprenörer, sexualupplysare och politiska människor på vänsterkanten.
Nils Adamsson och Karin Hollman kom båda från arbetarklassen. Nils föddes 1879 i skogarna mellan Jämtland och Medelpad. Hans mamma arbetade som piga, jordbruksarbetare, kocka och fäbodjänta. Men född utanför äktenskapet fick han utstå spe som oäkting, till och med hans egen lärarinna lär ha kallat honom ”horunge”.
Karin föddes 1883 i Stockholm in i en familj, som liksom 90 % av befolkningen i huvudstaden vid den tiden tillhörde arbetarklassen. Björk varvar Nils och Karins respektive historier, låter dem flätas samman, för att åter igen säras när Nils dör av skrumplever strax innan andra världskriget bryter ut. Tyngdpunkten ligger trots allt mest på Karins livsöde. För som författaren skriver: ”Men om namnet [”Nils Adamsson”] i generationer… lyft fram mannen bakom företaget, så dolde det samtidigt kvinnan vid hans sida. Min förhoppning är att den här boken har lagt just den delen av historien tillrätta”.
I handlingen framträder en mängd bekanta figurer. Karin var vän och politisk kamrat med Kata Dalström. Paret kände Hinke Bergegren och alla tre satt i fängelse för tryckfrihetsbrott för att de trotsade preventivlagen, ”Lex Hinke”, och skrev och informerade om kondomer. Nils Adamsson – eller Nyhets-Magasinet som det först hette – var det företag som levererade kondomer till den tobaksbutik som Roland Shütt skrivit om i sin barndomsskildring Kådisbellan. Det är fascinerande att se dessa två – i varje fall för mig hittills okända – människor, Karin och Nils, skrivas in i den svenska sexualpolitiska historien.
Socialister var de förvisso, båda två. Med lite olika tillhörighet över tid, men alltid tydligt med fötterna i arbetarrörelsen. I Karins fall inte minst i den kanske lite bortglömda kooperativa grenen av rörelsen. De engagerade sig i preventivfrågan och i abortfrågan. De var radikala och publicerade broschyrer som både innehöll sexualpolitik och sexualupplysning, men också prislistor över vad de sålde. Detta föll inte alltid i särskilt god jord. Ett tema i Lust och nöd är hur paret Adamsson antingen öppet bespottades eller osynliggjordes (Elise-Ottesen Jenssen skrev inte ett ord om dessa pionjärer) för sitt värv. De kallades ”geschäftmakare”, framställdes som krämare som gjorde pengar på andras olycka av en stor del av den svenska vänstern. När RFSU träder in på scenen i början av 1930-talet med ett tydligt medicinskt perspektiv på sexualfrågan, kastas en skugga av kvacksalveri över de entreprenörer som under årtionden tillhandahållit de konkreta varor som krävs för barnbegränsning.
En intressant aspekt av Adamssons försäljning av ”försiktighetsartiklar” är hur de argumenterar för nyttan av dessa i sin marknadsföring. Vissa argument skulle fungera än idag, som att det borde vara varje kvinnas rätt att få bestämma över sin reproduktion. Andra är helt ogångbara, som att kondomer indirekt skyddar mot att förfalla till masturbation eller homosexualitet. Det byggde på en föreställning om det ”naturliga” i att ett par – en man och en kvinna – regelbundet har samlag. Om denna ”naturliga” lust inte fick utlopp så riskerades sexualiteten att perverteras. Ett mer socialistiskt argument var att arbetarklassen behöver kunna begränsa sin familjestorlek för att ha råd att mätta alla munnar och ha medel och energi över till att engagera sig fackligt och politiskt. Det rashygieniska argumentet är ett sorgligt och motbjudande kapitel som likafullt var djupt integrerat i tidsandan.
Vad har då vi sexologer på 2020-talet att lära oss av historien om paret Adamsson? Kanske har vi något att fundera över när det gäller förhållningssättet till ickeprofessionella, eller semi-professionella aktörer inom sexualitetsfältet. Hur ser vi sexologer på ”outbildade” sexualupplysare som skriver och håller kurser om sex och sånt? Är vi nyttiga grindvakter mot ovetenskapliga myter och trender? Eller bygger och upprätthåller vi hierarkier till missgagn för den sexuella folkhälsan?
Idag har ”sexualfrågan” bytt namn till SRHR. Men vem har tolkningsföreträde på sakområdet? Och vilka bör ha det? Vilka är dagens pionjärer – och bör vi som sexologer hitta sätt att samarbeta med dessa?
Till sist några sista ord om bokens form. Historikern Gunnela Björk har tidigare arbetat som journalist – och det märks. Hennes sakprosa är effektiv och enkel i ordets bästa mening. Stilmässigt är Lust och nöd en njutning. Björk har tidigare skrivit historiska biografier, om Kata Dahlström och Margret Thatcher. Om de är lika bra som boken om Karin och Nils så är de riktiga pärlor.
Recensionen har tidigare publicerats i Sfs nyhetsbrev under 2022