Malena Ivarssons första möte med SFS

Det var en blänkare i Läkartidningen som fick mitt hjärta att ticka till. En gråmulen eftermiddag i Malmö tog jag fram penna och papper för att formulera en ansökan om inträde till Föreningen för Svensk Sexologi. Vid den tiden arbetade jag som kurator på en Ungdomsmottagning och brann av iver att få lära mig mer. Socialstyrelsen med Lena Bergman i spetsen hade gett viss utbildning och så hade RFSU men ämnet är som vi alla vet överväldigande.

Den dagen brevet med ett välkommen låg i hallen bland alla barnskor och kläder började ett nytt kapitel i mitt liv. Att inte vem som helst godkändes kändes som ett särskilt privilegium. Och när Föreningens tidning med det vackra röda omslaget från Muunksgaards förlag i Danmark också låg i hallen var det som om en vän kom hem.

Jag var delvis förberedd. Mitt intresse för Sexologi kom från att ha växt upp i en prästgård. Kyrkans ambivalenta förhållande till kroppen var en besvärlig gåta att lösa. Det sexuella i kroppen förnekades samtidigt som den korsfästa kroppen lyftes fram. Långt senare i livet har jag blivit medveten om vilken stor roll kroppen faktiskt spelar i de bibliska texterna. De talar ingående om olika kroppsfunktioner, hudutslag, omskärelse, frisyrer, smörjelser och vad och var och med vem man ska äta. Det är också en mycket manlig berättelse. De tio budorden riktades till män. Kvinnor var på den tiden inte mycket mer än slavar. Men deras mödom gavs stort utrymme. Jesus var född utan att bryta Marias oskuld och hon förblev oskuld hela livet, trots att Jesus fick syskon.(… hm)

I Sexologin upprättades både kroppen och kvinnan.

Under de trettio år som följde såg jag alltid fram mot NACS årliga möten med dess blandning av medicin, sociologi, farmakologi, psykologi och biologi. Jag fann mig själv omgiven av forskning och gemenskap.

Det ökades av den treåriga diplomutbildningen som den Danska Föreningen i Sexologi gav och som jag fick förmånen att genomgå med Preben Hertoft som lärare.

Jag var fylld av respekt för alla jag mötte.Jag inspirerades av att man som socionom kunde doktorera i rehabiliterande medicin som Kerstin Fugl-Meyer gjorde. Birgitta Hulter var en annan entusiast som skrev en begåvad avhandling. Men den som gav mest både av kritik och kunskap var en av föreningens grundare professor PO Lundberg. Han inkarnerade vad Föreningen syftade till, att sprida kunskap om sexulitet. Från där var steget inte så långt att ta för att gå ut i offentligheten och göra samma sak. Sprida kunskap om sexualitet.

Då för mer än 25 år sedan, möttes jag av många komplexa känslor, för det är än idag så, att trots att nästan ingen bryr sig om kyrkans neurotiska hållning till sex är det ändå en del av vårt gemensamma historiska arv och det bidrar till att det är mycket svårt att arbeta och prata om sexualitet.

Så när jag nu den här sena vårkvällen går hem efter Föreningens möte och tänker över dess framtid är det framför allt som yrkesbank och stöd som Föreningen fungerat för min del och som jag hoppas den kan göra i framtiden. Vi är så få som arbetar inom det här området att det är centralt att kunna möta andra som arbetar med samma sak.

För man kan inte arbeta med sexualitet professionellt utan att bli berörd, utan att starka känslor väcks, utan att bli ifrågasatt över sina motiv och utan att möta projektioner. Det kan ibland kännas som i Sylvia Plaths dikt om hjärtat och öppenheten:” It is a terrible thing to be so open: it is as if my heart put on a face and walked into the world”.

När man ska navigera runt i detta behöver man kollegor som också försöker staka ut sina vägar, kollegor att dela upplevelser och att utbyta information med. Var och en kan bidra med sin karta och som förslag tycker jag att vi när vi träffas nästa gång förutsättningslöst beskriver vår yrkesverksamhet och hur och på vilket vis vi arbetar med sexualitet.

Vilka frågor möter vi?

Vilka brister finns det?

Vad kan vi se för lösningar?

Tillsammans kan vi ge en bild av det sexuella klimatet som många felaktigt tror är översexualiserat. Vi kan ge förslag på förändringar som behövs. Vi kan samtala om nya fenomen vi möter eller problematiska områden som behöver belysas, som hederskulturen.

I den här tiden av ökad individualism ser jag det som extra angeläget att vi hittar en gemskap, en gemenskap inte för alla, för det finns andra forum, som RFSU, utan en yrkesmässig där vi utan rädsla kan diskutera det vi möter i vår vardag som kanske kräver mer samarbete och mer forskning och mer analys än vad vi var och en kan ge.

Ett fint exempel på den typen av underlag för en diskussion är professor Göran Burenhults nya bok ”Den Sexuella Evolutionen”.

För att stärka Föreningen behöver vi ta fatt i det som gjorde den unik.

Utbyte av kunskap och gemenskap framstår för mig som det viktigaste.

Stockholm maj 2012

Malena Ivarsson